mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
Envis som en gammal stubbe

Jag hade haft en dialog med min lagkamrat David i ”Walk with ME” om att jag känner det är svårt att komma igång med löpträningen. Jag springer någon gång här och någon gång där. Sen blir det ett avbrott på en vecka eller två. Han föreslog att jag skulle jogga ett par gånger i veckan till jobbet och sen lifta hem. ”Bara lugn jogg, transportjogg” sa han. Ok tänkte jag. Det kanske jag ska testa.

Igår var det en skön lite småkylig Novemberdag. Jag hade varit lite stel i kroppen senaste dagarna men jag kände mig sugen på att springa och hade förberett dagen innan genom att lämna ombyte och handduk i mitt skåp i omklädningsrummet på jobbet. Nu packade jag midjeväskan med matlådan, vatten, liniment och telefonen. Jag drog på mig träningskläder och gav mig iväg ut.

Det var verkligen helt underbart väder ute! Solen sken och det var max ett par grader varmt. Lite lätt krispigt i luften och det blåste till en början rätt friskt. Jag tog vägen genom Brunnsparken och fortsatte vidare mot Gustavsviksrakan. Den vägen är dödligt tråkig. Nu när jag hade sprungit rätt sparsamt kändes till och med den ok. Jag hittade snart ett tempo jag tyckte mig vara bekväm i. Joggade. Men var det lugnt? Jag funderade ett par gånger på det. Borde jag kanske sänka farten? Fast det var ju så skönt! När jag närmade mig stan så gick jag en bit. När jag passerade Skateparken promenerade jag uppför backen tills jag kom till övre änden av Drottninggatan. Där började jag springa igen.

Någonstans där gjorde jag ett rätt stort misstag. Det var ett rent tankefel. Jag njöt. I sig inte fel. Men jag njöt och överskattade min förmåga. Minns att jag skulle transportjogga. Succesivt hade farten höjts och nu var det mer en löprunda, mindre en lätt jogg för någon som sprungit sparsamt den senaste tiden. Problemet är att jag är konditionsmässigt vältränad men inte styrkemässigt tränad för att löpa. När jag lämnar Centrum känns allt bra. Jag håller en jämn takt och riktigt bra flyt.

Några kilometer ifrån jobbet gör sig vänsterfoten påmind. Som en väckarklocka som larmar. En molande värk i hälen. Jag får tanken att börja gå. Men slår bort den direkt. Va fan. Det går ju så bra och jag känner mig verkligen pigg. Det blir inte värre och jag bestämmer mig för ignorera det onda. Jag är snart framme. När jag kliver in genom personalingången på jobbet tittar jag på telefonen. Nytt årsbästa på milen med nästan 4 minuter. Blir både nöjd och lite sur på mig själv. Jag skulle ju ta det lugnt. Hur gör man?

När jag har duschat, tagit på mig och gått in på jobbet känns foten ok. Jag känner att jag har sprungit en mil. Det känns i kroppen. En rätt skön känsla. Men rätt snart märker jag att allt inte är ok med min fot. Jag börjar stelna till och den smärtan jag känns blir allt kraftigare. Hela kvällen är besvärlig och jag vill helst göra hela löpturen ogjord men på samma gång inte. Jag älskar det ju. Men jag måste börja lära mig känna igen smärtan som inte är bra för mig. skillnaden på en skada och ansträngningsont. Jag jobbar klart och kravlar mödosamt ut ur bilen, säger tack till min skjuts och linkar in.

Idag betalar jag priset för min envishet och rena dumhet. Jag har fått en läxa och förhoppningsvis kan den här gubben ta lärdom av det. För det här med transportjogg. Det var riktigt roligt. Det vill jag göra igen.

4 Kommentarer

  1. Pia Jokinen

    Imponerand! Men kanske du ska ”Transportjogga” lite saktare nästa gång- om du kan

    Svara
    • Magnus

      Imponerande korkat ja! 🙂 Jag får nog börja från grunden. Jag har bra kondition men kroppen är inte så van vid löpning längre

      Svara
  2. Anne-Marie Svensson

    Du måste vara rädd om dig. Tänk på att din fot ska vara med länge till. Ta det lugnt. ❤️

    Svara
    • Magnus

      Tack Anne-Marie! Jo så är det. Jag får backa några steg för att kunna gå framåt igen

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

MÖJLIGGÖRAREN OCH BACKYARD TRÄNING

MÖJLIGGÖRAREN OCH BACKYARD TRÄNING

Men jag avskyr att behöva gå bakom henne. Jag har svårt att vänja mig vid att inte ha henne bredvid mig. Hon ska ju gå på min vänstra sida. Så att vi kan hålla handen. Så vi kan se varandra i ansiktet. Så jag kan se hur hon mår

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen