mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
Galen längtan

Jag hade ont under fötterna. Värmen plågade mig kraftigt. Det var eftermiddag. Solen stod högt och luften dallrade i värmen . Jag hade svårt att fokusera på något annat än att varje steg gjorde så jävla ont under fötterna. Har ni varit med vet ni. Hur man kan känna varje större sten och ojämnhet under fötterna där på den grusvägen innan Mariefred.  Sen hade jag inte skött energitillförseln särskilt bra. Jag var inte uttorkad men jag hade ätit för lite sista 3-4 timmarna. Utöver ravioliburken som jag till stor del hällde tillbaka i plastpåsen och stänkte på Stefan Jonsson så var några sura godisar och lite nötter allt jag hade ätit. Minnesanteckning: Träna på att äta när jag går. 

Jag började få negativa tankar. Aldrig mera tankar. Varje steg förde mig närmare målet men vad är då målet? Kan man ha ett annat mål än att gå till man stupar? Jag tror inte det. För mig har nöjdheten tagit mig två gånger. I somras försökte jag till en början dölja min nöjdhet i att benen inte hängde med. Så var det inte. Vi skall tala om saker som det är. Jag blev helt enkelt för nöjd och bestämde mig för att det var dags att åka hem. Därför ville inte mina ben gå snabbare. 

Nu när jag ser den här bilden längtar jag dit. Det är faktiskt sant. Ni får tycka att det är galet. Det kan så vara. För nog är kärleken till uthållighetsidrotten lite galen. Och jag älskar verkligen det där! Älskar känslan av att i snigelfart ständigt röra mig framåt i ett led av andra likasinnade. Jag älskar känslan av att vara i nuet. Där alla sinnen blir så tydliga för att efterhand trubbas av. Där tillslut pannbenet är det som skiljer Agne från vetet. Här är resan verkligen målet. Då summan av smärta, tårar, svett, blåsor, kramper, sorg och glädje för oss samman till vänner för livet. Oavsett om vi känner varandra innan. För har man verkligen gjort ett försök så vet vi. Ni förstår. 

Till slut ger försöket ett resultat i form av en sluttid. En tid man nog alltid känner att man kan pressa lite till. Oavsett om man som mig gör 20 timmar eller som Richard, Agne, Fredrik, Jonas eller Silvio gör över 80 timmar. Utan en fast distans eller en fast tidsram att förhålla sig till gör det loppet väldigt speciellt. Man kan känna sig nöjd med sin insats men känner nog alltid i bakhuvudet att det nog går att skruva på det lite till. Förberedelser, utrustning, energi, toabesök, tankevurpor, you name it! Det är både tjusningen och galenskapen med det här. Det är det som är Fotrally och jag bara älskar det!

/Magnus

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Årets insamling till forskningen har startat. Vi kallar den #Walkwithme och var från början tänkt att vara en insamling i samband med årets fotrally där ett lag från oss skulle "gå för dom som inte kan". Men på grund av pandemin som pågår så är fotrallyt inställt men...

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen