mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
VANDRING I REGN OCH RUSK… DEL 2

… När jag efter lite mer än 3 timmars vandring är tillbaka där jag på första varvet vek in på grusvägen med vägbommen väljer jag den här gången att fortsätta förbi. Det är mörkt och jag har ingen pannlampa. En grusväg in i skogen i mörkret blir för mycket. Jag är lätt mörkrädd och undviker helst partier som inte är upplysta när jag går själv. Jag fortsätter förbi, fortfarande varm i kroppen efter min korta runstreak en kvart tidigare och med smaken av den söta chokladen jag åt efter den kvar i munnen.



Jag vandrar vidare och får en känsla av att vara oövervinnerlig trots skymningen. Här går jag och jävlar ingenting kan stoppa mig! Det blåser emellanåt så hårt att det rycker tag i mig samtidigt som jag ser hur regnet studsar mot asfalten framför mig. Där gångbanan är ojämn samlas vattnet till pölar. Jag har sen ett bra tag tillbaka slutat bry mig om att parera utan går genaste vägen. Rätt i dem bara. Det klafsar och stänker upp på mina redan dyngsura byxor. Jag ler. Som ett barn som hoppar mellan vattenpölarna. I vattenpölar. Hoppar. Inte för att undvika dem. Rätt i dem. För att det är kul och lite spännande. För att man inte får. Jag känner att jag formligen kan gå på vatten. I vattnet. Över vattnet. Genom stormen. Överallt. Närsomhelst. Hur länge som helst.


Samtal med en kanin



Mitt humör är gott när jag vänder in mot stan igen. Jag går cykelbanan längs med Svartån. Jag möter en man som är ute och går med sin hund. Han tittar på mig något undrande. Jag antar att jag ser rätt blöt ut. Han ser själv ut som någon som helst av allt skulle vilja vara precis var som helst utom just där i den stunden. Jag ler brett mot honom och han möter min blick med en bister min. Sen skakar han lätt på huvudet. Han förstår. Den här tokstollen har frivilligt gett sig ut i det här vädret och baserat på att han ser ut som han kravlat sig upp ur ån så har han antagligen varit ute länge. Dessutom har han mage att le. Dåre. Tänker han nog.

Jag fortsätter in mot stan och har en gräsyta mellan mig och ån. Jag lyckas skrämma upp en hel hoper med gräsänder som slagit sig till ro för natten. Det blir ett högt tjatter och dom börjar oroligt vanka fram och tillbaka. Kanske hoppas dom att jag har något med mig till dem men när dom märker att jag bara passerar förbi lugnar dom ner sig och slår sig till ro igen.

Plötsligt märker jag i ögonvrån hur det rör sig i gräset snett bakom mig. Jag har passerat något levande som är i storlek med en and men som känns felplacerat. Jag stannar och vänder mig stelt. Jag står still och tittar. I gräset framför mig sitter en liten vildkanin och mumsar på gräset. Jag är först tyst och bara tittar och för ett par ögonblick dör jag sötdöden. Jag fumlar i fickan efter telefonen. det här ska fotograferas. En av dom mysigare sakerna med att gå och cykla mycket på tider och i väder då vi människor ofta håller oss inne är att man blir mer ”ett med naturen” än annars. Jag har sett älg, rådjur, grävling, hare, bäver, räv och nu kanin inne i Örebro när jag gått eller cyklat. Utöver alla fåglar då.

Jag tror ett ögonblick att prasslandet från min jacka ska skrämma den lilla men kaninen fortsätter att mumsa. Den tittar upp på mig några gånger. Nyfiken. Vinden ligger mot mig så några dofter känner den nog inte. Korten blev dåliga men upplevelsen av möten med vilda djur är speciell. Jag känner en slags gemenskap med den och börjar prata. Den tittar upp och vinklar öronen mot mig. Blir stilla och nosar i luften.

– Du och jag lilla kanin, säger jag. Du är ute i det här vädret för att du måste och jag är ute för att jag vill. Ensamma fast tillsammans mot väder och vind liksom. Ja, jag tror du förstår mig. det är inte så illa, eller hur?

Kaninen säger inget tillbaka och fortsätter snart lugnt tugga vidare. Jädra galning, tänker han. Låt mig åtminstone äta i fred!

Jag inser att samtalet är över, stoppar ner telefonen igen och vandrar vidare in mot Örebro.


Ljudlös vandring



När jag går Rudbecksgatan upp för att sen svänga höger in på Drottninggatan passerar jag en del personer som av olika anledningar trotsat vädret. Ingen tar någon större notis av mig vilket på alla sätt är skönt. Jag har gått i lite mer än 4 timmar här. Helt utan att lyssna på annat än de ljud som är runt mig. Helgalet tänker många. Gå så länge ensam utan att ha ljudbok eller musik! Jag gör inte alltid så. Men jag tycker mer och mer om det. Det finns många fördelar med det. En aspekt är att ljud är utmattande. Jag tänker på er som är ME-sjuka. Ni vet hur ljud påverkar. Ska man vara ute på en rejäl promenad behöver jag inte bli trött av ljudet. Det är fullt tillräckligt att bli trött av den ansträngning det ändå är att röra sig sakta framåt till fots.

Nästa aspekt är hur utvecklande det är för psyket att vara tyst med sig själv och sina tankar. Det kan vara nog så smärtsamt att komma nära sig själv som man gör då men väldigt intressant. Det går inte att fly när det enda ljud du hör under flera timmar är vind, regn och fotsteg. Du tvingas hantera dina inre tankegångar och till slut blir man bra på det med.

Jag tänker allra bäst när jag är i rörelse. Många för att inte säga alla av mina idéer kommer i samband med träning eller transport till jobbet. Hade jag modet skulle jag tala in mina tankar som ljudfil när jag går. För en del försvinner lika snabbt som det kom till mig. Sen när jag är hemma och sitter vid datorn förblir ibland pappret blankt. Fast det är klart, gjorde jag så skulle jag inte vara tyst och då kanske jag stör tankarna med min röst.

Jag fortsätter gå under tystnad och kommer fram till slutet av Drottninggatan. Jag passerar Drottningparken och går in vid Skateparken där det ligger fräscha nya offentliga toaletter. Här har jag toastopp på båda varven.

När jag nu fortsätter söderut har jag återigen vinden i ansiktet. Det har mörknat och jag känner mig förvånansvärt pigg och stark. Dricker lite vatten och maler på. Ena foten före den andra. Ett, två, kämpa på. Vägen förbi Gustavsvik, det vi Örebroare kallar Gustavsviksrakan, är bland det tråkigaste man kan uppleva. En lång rak väg. Utan backar och utan en tillstymmelse till sväng eller krök. På säkert två-tre kilometer. Och nu blåser det så jag får kämpa för att gå. Men humöret är fortfarande på topp. Regnet har minskat och jag känner att vinden börjar torka upp mina kläder snabbare än dom blöts ner. Bra vind.

Jag tittar på klockan och det dåliga samvetet för min egotripp kommer över mig. Jag ringer Maria. Vill kolla att allt går bra hemma. Jodå. Det går fint.

– Det är väl lika bra att du går ett tag till nu när du är ute, säger hon. Jag menar det är väl bra väder att träna i det här.

Jag har en förstående fru. Jag lovar att vara hemma vid 8 när lilltjejen ska gå och lägga sig. Vi säger hejdå och jag är ensam med mörkret, vinden och det numera avtagande regnet igen.

Regnet slutar och det är skönt. Men nu har jag en period då det känns lite tråkigt. Dom kommer när man går länge. Det kan man vara lugn för. Det som är intressant är hur man väljer att hantera det. Jag tar upp den andra chokladbiten och äter mer för att ha något att göra. Den ger energi och jag känner mig glad men en smula rastlös efter nästan fem timmar. Jag får ett infall och spelar in en kort hälsning till Fotrallylaget. Jag har ingen aning hur det låter. Jag känner mig rätt fånig samtidigt som jag är glad och avslappnad över promenaden. Antagligen blir jag generad där jag går, för jag börjar tänka dåliga tankar. Att det där var skämmigt. Varför gjorde jag så säger en liten röst. Men jag ville ju just då, säger en annan röst. Hör jag röster nu? Nä. Det är bara mina tankar. Olika tankar.


Gå är vår grej


Sen du var liten har det varit vår grej. Det här att gå. När du var några månader och hade kolik fick jag dig i famnen vid dörren av din mor när jag kom hem efter jobbet. Du gallskrek av magknipen och hade vad jag förstår gjort det sen jag lämnade hemmet på morgonen. Du lugnade dig först när vagnen började rulla. Jag gick flera timmar varje kväll med dig sovande i barnvagnen.

När du blev lite större och kunde gå själv var det min tur att vara föräldraledig. Vi bodde uppe på stan och gick till lekparker. Du gick till benen inte längre bar men du ville framförallt gå. Hellre gå och skjuta på vagnen än att åka i den.

När du började på dagis en dryg kilometer bort så gick jag med dig hand i hand, när jag lämnade eller hämtade dig. Du hade jämngamla kompisar som åkte vagn till dess att dom slutade dagis och började skolan. Vi tyckte bägge att det var märkligt.

Under din skoltid har vi oftast gått när vi ska ta oss till ställen. Till affären, till skolan, till kören. Nu går vi för att vi är sådana. Vi tar varje tillfälle att gå tillsammans. Det har blivit våran grej. Att gå.


Mina tjejer från i somras

Den här kvällen hör du av dig när jag är nära hemmet. Jag ringer upp och förstår att du vill gå med. Jag ”plockar upp” dig hemma och sista timmen har jag sällskap. Det känns skönt. Efter en helg med konfirmationsundervisning har du massor att berätta om. Jag har tankar att sätta ord på. Jag går inte under tystnad längre. Vi pratar. Vi pratar ibland i munnen på varandra. Allt måste få komma och allt behöver ut. Vi är bra på att lyssna du och jag. Men är man en bra lyssnare behöver man också få prata fritt ibland. Nu har vi inte gått ihop sen förra helgen.

Timmen går fort och när vi är klara är jag lätt andfådd. Mer av pratet än av promenaden. Men jag är nöjd. Det blev ett bra pass. Pannbenspass skulle man kanske kunna säga. Många erfarenheter på relativt kort tid. Under 6 timmar hinner det komma många tankar. Många fler än vad som ryms i ett par blogginlägg.

Ta hand om er! Kram Magnus

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

Vi rör oss för att vi kan. Vi gör det för att vi älskar rörelsen. Den energin det ger att förflytta sig till fots. Tillsammans i grupp för att det finns en kraft och en styrka i att promenera och utmana oss själva och varandra som ett lag. Vi gör det vid det här tillfället för att uppmärksamma sjukdomen ME/CFS och dom drabbade sjuka

läs mer
WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

Vi är WalkwithME! Vi går för dom som inte kan...Dom ME sjuka... Torsdag den 25 juni, Lite svidig i halsen... "Det här känns ju inte bra... Tryck över bihålorna och snorig, lite svidig i halsen" Orden som står där på skärmen går inte att misstolka och jag tänker...

läs mer
Distanslöpning och Runstreak

Distanslöpning och Runstreak

En runstreak innebär att man springer en distans på minst 1,6 kilometer eller ca 20 minuter varje dag. Jag har nog under den här månaden sprungit i alla tänkbara väder och tider på dygnet.

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen