mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
VANDRING I REGN OCH RUSK…DEL1

Söndag den 9:e Februari


Ibland behöver jag dröja några dagar med en text som finns i mitt huvud. Eller det som är funderingar och ostrukturerade tankar som far omkring inne på hjärnkontoret. Dom kommer oftast till mig när jag springer, cyklar eller framförallt när jag går. Jag vill gärna ut med dom direkt. En del gånger är det rätt. En del gånger fel. Ibland behöver orden och meningarna vila och mogna. Jäsa till sig och anta sin rätta form och proportion eller bara svalna lite som glödheta kanelbullar när man tar ut dem ur ugnen. Man vill äta dem direkt men tar man en tugga riskerar man brännblåsor i hela munnen och smakupplevelsen blir lika med noll. Låter man dem svalna lite, lutar sig tillbaka och njuter dem med ett kallt glas mjölk är kanelbullar ljuvligt goda.

Nu har jag hållit tankar och funderingar från en 6 timmars ensampromenad i söndags rätt mycket för mig själv och tycker att det är läge att pysa ur mig lite. Sätta ord på en del av tankarna och dela med mig av dem till er. Here we go!


Viljan och borde


Det är söndag och lite dagen efter hos oss. Lördag kväll hade vi finmiddag, italienskt tema, med två av våra syskon som också är ett par och två av våra närmsta vänner. När någon undrar och tycker det är konstigt brukar vi skämtsamt säga att vi försöker hålla det inom familjen, lite redneck-style. Undrar någon mer på riktigt så ligger det till så att min bror och min frus syster fattade tycke för varandra och vågade ta steget fullt ut. Trots att vi, deras syskon var ett par och gifta sen tiotalet år tillbaka. Trots att det skiljer en del år mellan dom. Men kärlek är kärlek och det krävs en starkare sån för att överleva när hindren och fördomarna är flera.

”Viljan och borde. Man borde få vilja. Men det tillåter inte en sjukdom som ME.”

Den här sega Söndagen är äldsta dottern på konfirmationsundervisning, lilltjejen leker på sitt rum, Jag slötittar på Vinterstudion på TV (vet inte när jag gjorde det senast?) och Maria som har en av sina bättre helger på den här sidan nyår rör sig mellan soffa, kök och sovrummet. Jag vet att hon vill göra något. Eller att hon känner att hon borde nu när hon är lite piggare. Jag vet inte vilket. Jag tror inte alltid hon vet det heller. Skillnaden. Viljan och borde. Det man vill och det man borde ”passa på” att göra när man mår lite bättre. Det är en farlig fälla för dom ME-sjuka. Risken är som störst för ett större skov när måendet blir något bättre. Och att parera ett sånt skov när man börjar må bättre gör man genom att göra mindre eller inget alls. Att verkligen leva eller vara vid liv. Att acceptera att livet inte blev som det borde eller att leva sitt liv som man vill ha det och undan för undan sjunka ner i ett djupare hål av smärta och sämre mående. Viljan och borde. Man borde få vilja. Men det tillåter inte en sjukdom som ME.

”Jag har samma problem, Ingen som vill gå med mig längre, Jag har en störd syn på vad som är långt och inte”

Jenny cernerud-thor

Just där och då vet jag vad jag vill men det kanske inte är vad jag borde. Jag har längtat i ett par veckor efter en rejäl promenad men det kräver ett visst mått av planering. Det behövs tid, det behövs ork och jag måste känna att det känns okej hemma. För nu handlar det ju inte om en söndagspromenad på 1-2 timmar när vi gå tränar.

Vi diskuterade långpromenader i fotrallylagets Chat häromdagen, om svårigheten att hitta träningssällskap när man ultravandrar. Jag skrev något i stil med att jag nästan alltid på gott och ont träningsgår själv om promenaderna är längre än en timme. Jenny i fotrallylaget gav det här i mitt tycke klockrena svaret ” Jag har samma problem, Ingen som vill gå med mig längre. Jag har en störd syn på vad som är långt och inte” Visst skrattade jag. För det var skrivet med humor men det var också sant. För gemeneman är det helt otänkbart att gå längre än ett par timmar. MAX. Gå en mil så kommer tanken att du antagligen kan gå två. Gå två mil så vet du att du kan gå längre än så. Till slut är en promenad på 3-4 timmar ”en liten promenad”. Jag är nu uppe på 6 timmar för att kalla det en ok träningsvandring. Det kanske låter kaxigt men det jag menar är att man flyttar hela tiden gränsen och behovet. Så är det alltid vid droger och beroenden. Min drog eller beroende är att gå. Jag går för att jag vill men ibland borde jag göra mer annat.

Den här Söndagen är Marias vilja stark samtidigt som hon känner att hon borde göra något. Hon tar med sig den lilla på bio och jag kollar SMHI. Regn hela eftermiddagen och hård vind upp mot stormstyrka i byarna. Perfekt väder för träning! Jag springer sjuttielva varv runt huset och letar efter min stora magväska utan resultat. Det får bli ryggsäcken den här gången. Jag packar ner: Två chokladkakor(skotte) ett par bananer, en toarulle, två enliters vattenflaskor, ett av mina par gåskor (Altra, bestämde mig för att börja gå i MBT för att dom är regntåligare).

Ute har regnet börjat falla i stora droppar men vinden är ganska lugn än så länge. Jag smörjer in mig på kroppen med vaselin. Jupp, sån är jag. Funkar skitbra mot skav. Tar på mig dom tjocka och långa Injini-tåstrumporna, kalsonger, löpartights, träningsbyxor, tunna regnbyxor, t-shirt, underställ, regnjacka, mössa och MBT-skorna. Ready, set, go.

Fast först så går jag till vinterträdgården, tar en bild och skickar ett uppmuntrande foto till laget för att tala om att självklart tränar deras ”Kapten” när det är som värst(bäst) väder!

…ser som min plikt att försöka motivera laget till stordåd…


Om varför jag går…


När jag första gången testade att gå Fotrally var det mest av nyfikenhet. Första gången gillade jag det inte så mycket. Eller ska vi säga att jag hatade det först men började gilla det mer efter hand. Jag mådde dåligt redan innan, kände mig spyfärdig och ångrade mig flera gånger på vägen. Var stressad och kände mig till en början så ensam i en stor grupp människor där många redan kände varandra. För jag är så funtad. Största ensamheten upplever jag med andra. Är jag själv, då är jag själv. Inte mycket mer med det. Är jag i ett utrymme eller i en situation där jag inte känner någon och jag har känslan av att andra har saker gemensamt. Då blir ensamheten påträngande nära. Nästan kvävande. För mig som egentligen är en social varelse men har svårt att ta ett första steg till kontakt är den här biten ibland en svår nöt att knäcka. I år blir tredje året jag går fotrally. Jag längtar dit men innan det är dags är det mycket jobb kvar.

Jag tar dom första stegen ut från huset. Svänger höger och efter några meter höger igen. Jag har en halvfärdig plan över vart jag vill gå men lite av tjusningen är att kunna ändra sig efter vägen. Vara lite vild och galen. Inom rimliga gränser förstås. Så jag inte tappar bort mig då lokalsinne inte är något jag har begåvats med. Jag tänker mig en slinga på mellan 15-20 kilometer som jag ska gå två varv. Efter den vägen finns både toalett och affärer. Grusväg, asfalt och skogsstigar. Höjder och raksträckor. Det är bra blandad terräng. Så som fotrally ser ut.


” Jag gör det för att min fru ska ha en större chans att bli frisk. Jag gör det för att mina barn ska få ha en Mamma som mår bra. Jag gör det för att andra människor ska få större chans att slippa lidandet som sjukdomen ME innebär. Jag gör det med glädje och med största engagemang.


Regnet smattrar mot huvan på min jacka. Luften är kylig och frisk utan att vara direkt kall. Vinden kommer allt mer men den ligger på mig i ryggen så den stör inte. Tvärtom knuffar den mig mjukt framåt. Med luvan på låter regnet mer och blir till en symfoni av ljud tillsammans med ljudet under mina skor, knastret och skrapet från gruset mot asfalten. När jag går över gångbron för att lämna mitt bostadsområde och vidare in i Solfjäderspåret byts grusskrap mot fågelsång. Regnet och vinden mojnar ett tag och jag kostar på mig att dra av mig luvan och knäppa upp jackan en stund. Det är en dryg kilometer genom skogen. Älskade skogen. Där jag gör dom flesta av mina löppass. Men jag ska snart behöva regnskydd igen.

När jag går ut ur skogen märker jag hur vädret har växlat upp. Det känns mörkt fast det inte är det. Vinden kommer på mig mer från sidan och regnet piskar emellanåt ansiktet. Jag trycker ner kapuschongen djupare men vinden gör så den viker upp sig. Man hamnar direkt på en bro som går över motorvägen när man lämnar skogen. Totala ytterligheter. Från det naturliga med träd, pinnar, stenar och fåglars sång till det vi människor skapat av metall och gummi som spyr ut avgaser med en ljudvolym som vill överrösta mina innersta tankar. Jag går och tänker på hur lätt det är att blunda för hur allt vi människor gör påverkar allt runt omkring oss. Det är den nionde Februari och vi har inte haft snö sen början av December. En del säger att det är naturligt. Jag håller med. Det är en naturlig del i utvecklingen nu när vi förstör vår natur på så många sätt. När politiker pratar utan att agera. När priviligierade vuxna ledare blir rädda för ett barn som talar om för dom hur världen vi lever i ser ut. Så rädda att dom känner sig tvungna att håna, hota och försöka skrämma. Ett barn. Crazy World!

Människan är av naturen självisk. Det gäller bara att ha självinsikt och förstå det. Jag går och springer. Det är min stora egotripp. Jag går för att uppmärksamma ME och för att samla in pengar till forskningen. Jag gör det för att min fru ska ha en större chans att bli frisk. Jag gör det för att mina barn ska få ha en Mamma som mår bra. Jag gör det för att andra människor ska få större chans att slippa lidandet som sjukdomen ME innebär. Jag gör det med glädje och med största engagemang. Men först och främst går jag för att jag tycker om att gå. För att jag vill. Annars skulle det inte gå. Människan utgår alltid ifrån sig själv. Jag med.


The Barkley marathons


När jag går där och har klart för mig hur rundan ska se ut får jag plötsligt ett infall. Jag har säkert vid olika tillfällen passerat den infarten 1000 gånger. Jag vet på ett ungefär vart vägen går men jag har aldrig gått den. Jag styr stegen över vägen och in på grusvägen. Det är fortfarande ljust ute och en metall bom placerad över vägen hindrar biltrafik . Insnöad på olika ultralopp som jag aldrig kommer vara i närheten av tänker jag genast på det mest berömda, märkligaste och kanske svåraste loppet att klara av, Barkley Marathons. Grinden. Där man varvar. Där Lazarus Lake står och plirar och skrockar och delar ut ny nummerlapp vid varvning. Vad fan tänker jag. Ser mig om. Jag är ensam. Tar några snabba, nåja, löpsteg fram och tar tag i bomen. Blundar för ett ögonblick och tänker mig bort. Ingenting är omöjligt. Jag känner hur vinden viner och regnet piskar mig i ansiktet och för ett ögonblick befinner jag mig i Frozen Head State Park, på väg ut på mitt andra varv. Johan Steene, Gary Robbins och dom andra är en bra bit framför men om jag bara skyndar… En lastbilsmotors höga brummande bryter igenom vindylet och jag tittar upp igen. Lätt generad ser jag mig om. Fortfarande ensam. Bäst att fortsätta ut på mitt ”andra varv”…

Under större delen av mitt första varv räknat hemifrån som tog ungefär 2 1/2 timma höll jag mig relativt torr. Så var känslan. Men sanningen var en annan. När jag började närma mig varvning skymde det på och det blev genast kallare. Jag var blöt men så länge jag var varm kändes det inget. Nu började det kyla på och jag blev snabbt kallare. Jag kom plötsligt på att jag inte än hade gjort min runstreak för dagen. Runstreak nummer 40. Tusan också. Eller…Vad bra. När jag var tillbaka vid spåret. Min skog. började jag jogga. Långsamt. Sakta och säkert började mina stela leder komma till liv. Värken som jag haft en stund i höger knä släppte och efter en kilometer kände jag mig varm. Jag höll ett skämmigt lågt tempo. Ville inte bli svettig av löpningen. Men jag var nöjd med att värmen var tillbaka. När jag åter var ute ur skogen tog jag fram en av chokladbitarna och började mumsa på den. Bananen hade jag ätit på första varvet. Energin började komma tillbaka. Glöden återvände och tankar på hur det lilla i livet ibland skänker den största glädjen. Något som lyser upp tillvaron förs stunden. Just där och då. Jag fortsätter med mina tankar som enda sällskap vidare på andra varvet.

Fortsättning följer…

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

Vi rör oss för att vi kan. Vi gör det för att vi älskar rörelsen. Den energin det ger att förflytta sig till fots. Tillsammans i grupp för att det finns en kraft och en styrka i att promenera och utmana oss själva och varandra som ett lag. Vi gör det vid det här tillfället för att uppmärksamma sjukdomen ME/CFS och dom drabbade sjuka

läs mer
WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

Vi är WalkwithME! Vi går för dom som inte kan...Dom ME sjuka... Torsdag den 25 juni, Lite svidig i halsen... "Det här känns ju inte bra... Tryck över bihålorna och snorig, lite svidig i halsen" Orden som står där på skärmen går inte att misstolka och jag tänker...

läs mer
Distanslöpning och Runstreak

Distanslöpning och Runstreak

En runstreak innebär att man springer en distans på minst 1,6 kilometer eller ca 20 minuter varje dag. Jag har nog under den här månaden sprungit i alla tänkbara väder och tider på dygnet.

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen