mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER


Vi är WalkwithME!

Vi går för dom som inte kan…

Dom ME sjuka…

Torsdag den 25 juni, Lite svidig i halsen…


”Det här känns ju inte bra… Tryck över bihålorna och snorig, lite svidig i halsen”

Orden som står där på skärmen går inte att misstolka och jag tänker bara…NEJ! Vi har förberett oss så gott det går under rådande förutsättningar. Med ett inställt fotrally och ett redan rumphugget lag riskerar vi nu att bli en duo istället för en trio. Jag svär för mig själv och förbannar all världens förkylningar och otur och ber dom fara åt pipsvängen men vet att det antagligen har väldigt lite effekt. Jenny känner sig krasslig och det är Torsdag morgon. På fredag ska hon och Ida komma till Örebro och på Lördag ska vi gå i 24 timmar. Ett virus har stoppat Marathonmarschen och ett eventuellt virus riskerar nu att göra ett par av det lag som på pappret från början var fem. Tankarna far fram och tillbaka och mest synd tycker jag inte om Jenny som är snuvig, eller Lisa som har förhinder eller David som vill fokusera på löpning. Nej. Stackars Ida. Ska hon behöva sätta sig på ett tåg själv till Örebro för att gå med mig i 24 timmar.

Vi håller igång dialogen över Messenger. Jenny är mest aktiv. Troligen har hon bara suttit för mycket med AC på men vi vet inte. Jag kan känna av och förstå hennes frustration. Vi diskuterar alternativ och kommer fram till att det är en bra idé att bjuda in gästvandrare för att fylla ut om Jenny inte blir bättre. Frågan går till en av dom största stjärnorna i Fotrallysammanhang, Agne Truss, hon jobbar dock natt men hälsar att hon annars gärna hade gått med. Jag svär för mig själv då jag tänker att hon inte är en person som bara säger så utan att hon verkligen kanske hade kommit om vi hade fått tanken att fråga henne tidigare.

Frågan går istället vidare till Agnes kille Björn. Och Björn är inte vilken Björn som helst. Med 7 fotrallystarter har Björn Ohlsson burit den klassiska gula nummerlappen som man får för en topp tjugo placering vid hela 6 tillfällen. Sin bästa placering, 3a, med sluttiden 53 timmar och 8 minuter, nådde han 2018 när Agne och Richard Andersson gick i över 87 timmar och satte nytt fotrallyrekord.

Jenny låter oss nu veta att Björn redan fått en förfrågan ifrån mästarlaget Walking Dead men att han tackat nej. Han vill gå med oss. Testa nya vägar och göra nya bekantskaper. Nu vill han att jag ska ringa för att få klarhet i hur saker är uppstyrt. Jag känner mig stum, förvånat glad och lite halvskärrad. Har vi styrt upp något? Visst. Jag har fixat med snacksbord och familjen har lovat agera support. Äh. Skit samma. Jag ringer. Inget svar. SMS. ”Jag är på väg” Skriver att jag provar igen senare. Väntar en timme och ringer igen och börjar tvivla lite på mig själv. Så kommer jag till insikt att vi är mitt på dagen och det vanliga är att man jobbar då. Inte som jag är ledig på dagar och jobbar på kvällar.

Det är nu eftermiddag och jag hoppar in bredvid brorsan i bilen till jobbet. Jag är lätt frustrerad eftersom inget har löst sig än. Jenny är fortfarande förkyld och det här med Björn hänger fortfarande i luften. Då plötsligt ringer han. Vi pratar någon minut och all min oro och osäkerhet förvandlas till nästan barnslig entusiasm. Han är inställd på att gå med oss men vill kolla av om vi har tänkt igenom energistrategier. Björn verkar nöjd när vi säger hejdå och jag är mer förvirrad än vanligt men enormt glad.

Vår insamling till Open Medicine Foundation


Fredagen den 26 juni, Laget samlat i Örebro…


Jag vaknar rätt tidigt och har en rätt diger lista med saker som jag vill ha fixat innan Lördagen. Det ska städas, tvättas, handlas, lagas mat, klippas gräs, utrustning skall gås igenom. Först och främst vill jag få kontroll på läget med laget. Vad har jag för lagkamrater i morgon? Kommer Jenny? Kommer Ida om inte Jenny kommer? Ska vi ha med oss ytterligare någon?

Efter lite chattande så får vi läget klart för oss. Jenny mår mycket bättre. Hon är snuvig men har inte halsont eller feber. Jag jublar inombords och godkänner rakt av att hon kommer hem till oss. Plötsligt är vi 4 med Björn. Det som lutade åt att bli något slag antiklimax som ”tio små fåglar som satt på en gren” såg plötsligt ljusare ut än i början av veckan. Jag känner mig upprymd över att pusselbitar faller på plats och att vi plötsligt har en slagkraftig uppställning som hade stått sig bra om det hade varit en Fotrallytävling i år.


På kvällen åker Maria och Jag och hämtar upp Ida och Jenny på stationen och laget som ska gå är nu samlat i Örebro bortsett från Björn som ansluter på lördag morgon. Att tillhöra ett lag som man inte träffar under större delar av året och sen hänga med varandra intensivt i 24 timmar i sträck skulle kunna riskera att bli extremt stelt. Jag tänkte mycket på det innan att det var enormt viktigt för mig att dom skulle känna sig välkomna som om dom vore familjemedlemmar när dom kom. Funderade utifrån vad jag själv upplever som viktigt när man övernattar hos någon man inte känner så väl. Att känna sig ompysslad men med egen möjlighet till avskildhet. Så tänkte jag. Därför kollade jag med barnen om dom kunde tänka sig att överlåta sina rum för natten till tjejerna och sova i sofforna. Dom gick med på det. Dom tyckte nog att hela grejen med besöket var väldigt spännande. Särskilt den lilla som nog hade lite svårt att hänga med i svängarna stackaren!

På kvällen softade vi lite på altanen. Grillade och pratade igenom morgondagen. Jag hade stolt tänkt att allt var välplanerat in i minsta detalj men dom här kloka tjejerna hittade en miss som kunde ha blivit ödesdigert om vi inte fått chansen att prata igenom innan. Jag hade tänkt bära med vatten och sen fylla på vid ett tillfälle, Det var ingen annan så sugen på då vi konstaterade att man kanske behövde bära 3-4 liter var. Efter lite bollande med idéer kom vi fram till att vi kunde fylla vatten på södra kyrkogården innan vi kom fram till supporten vid Svampen. Jenny hade tryckt upp näsdukar med lagloggan och Ida hade gjort knappar med WalkwithME. Grymt uppskattat! Vi skulle nu synas om än lite halvdiskret. Halvdiskret, ända tills någon brände av med idén att nån (läs Magnus) borde gå med en skylt på ryggen med info om att vi gjorde en insamling. Sagt och gjort. Den skrevs ut och plastades snabbt in och nålades fast på min rygg (se nedan) Ibland är det bra med en bred rygg. 😁


Vi går för dom som inte kan…

Lördagen den 27 juni, Förberedelse innan start…


Jag är uppe först. Det händer inte ofta i familjen Green/Svensson. Jag är kvällsmänniskan som trivs bäst med att sova länge och gillar att sitta och nattuggla. Men nu har jag ett lag och ett supportteam att fixa frukost åt. Koka kaffe, koka gröt, koka ägg, skiva grönsaker och frukt, plocka fram saker från kylen. Efter ett tag börjar lag och familj vakna till liv och snart är det full aktivitet. Vädret har jag inte nämnt än. Det är redan en bit över 20 grader och vi vet om att vi har en av årets varmaste dagar framför oss. Vi pratar alltså om över trettiograder i skuggan under 12-13 timmar. Att värmen blir en faktor att räkna med. En motspelare som skall motas genom att skydda oss mot solen med kepsar, hattar, näsdukar, solkräm med solskyddsfaktor 50 och mängder av vatten!

Vi äter frukost och humöret känns verkligen som det är på topp hos alla deltagare. Björn ringer på morgonen och berättar att han med all säkerhet inte hinner till kl 09:00 när start är planerad. Vi bestämmer att han ringer upp och ansluter vid lämplig plats när han kommer fram. När klockan slår över på nio så är ingen av oss helt klara. Stressade kommer vi på att vi egentligen inte har något att stressa för. Det är ju ingen tävling. Vi lugnar ner oss och ungefär fem över nio tar vi dom första stegen på vad vi hoppas ska bli en 24 timmars vandring genom Örebro…


Magnus, Jenny och Ida
Efter frukost, före vandring

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

Vi rör oss för att vi kan. Vi gör det för att vi älskar rörelsen. Den energin det ger att förflytta sig till fots. Tillsammans i grupp för att det finns en kraft och en styrka i att promenera och utmana oss själva och varandra som ett lag. Vi gör det vid det här tillfället för att uppmärksamma sjukdomen ME/CFS och dom drabbade sjuka

läs mer
Distanslöpning och Runstreak

Distanslöpning och Runstreak

En runstreak innebär att man springer en distans på minst 1,6 kilometer eller ca 20 minuter varje dag. Jag har nog under den här månaden sprungit i alla tänkbara väder och tider på dygnet.

läs mer
Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Årets insamling till forskningen har startat. Vi kallar den #Walkwithme och var från början tänkt att vara en insamling i samband med årets fotrally där ett lag från oss skulle "gå för dom som inte kan". Men på grund av pandemin som pågår så är fotrallyt inställt men...

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen