mylongwalkforme insamling till förmån för ME/CFS
WALKWITHME 2020 – VI GÅR FÖR DOM SOM INTE KAN – Del1

WalkwithMEs 24 timmar för Open Medicine Foundations forskning om ME/CFS


Vi rör oss för att vi kan. Vi gör det för att vi älskar rörelsen. Den energin det ger att förflytta sig till fots. Tillsammans i grupp för att det finns en kraft och en styrka i att promenera och utmana oss själva och varandra som ett lag. Vi gör det vid det här tillfället för att uppmärksamma sjukdomen ME/CFS och dom drabbade sjuka. Info om ME/CFS hittar du här. Vi gör det för att samla in pengar till den biomedicinska forskning som Open Medicine Foundation bedriver. Vi gillar att undersöka var gränsen för vad man fysiskt klarar av ligger. Oavsett om det är vid löpning eller som nu vid promenader är det jobbiga en njutning för oss. Jag vet. Det hela är lite motsägelsefullt. För den som lever med Myalgisk Encefalomyelit vore ansträngningen vi utsätter oss för direkt skadlig. Om man inte är van eller har koll på vad man sysslar med är det också skadligt. Därför har vi god koll på varandra under tiden vi går. Vi har kontinuerlig kontakt med vår support och det ligger ingen prestige i om man tvingas bryta av hälsoskäl. Hälsan först. Alltid.

”Jag vill att ni ska få uppleva känslan av att komma närmare er själva genom att sätta den ena foten framför den andra…”

Att skriva en redogörelse över något i grunden så simpelt som när människor förflyttar sig till fots i en grupp kan vid en första tanke kännas svårt att få intressant. 24 timmars promenad tillsammans kan låta enormt trist. Det sker väldigt lite men samtidigt på andra sätt väldigt mycket. Och jag vill att ni ska bli intresserade av det jag skriver. Jag vill få er som kan gå inspirerade att pröva att gå länge någon gång. Längre än vad ni någonsin trodde att ni skulle göra eller klara av. Jag vill att ni ska få uppleva känslan av att komma närmare er själva genom att sätta den ena foten framför den andra. Jag kommer i texten som följer tillåta mig att vara ganska transparent med mina egna känslor och upplevda beskrivelse av händelseförloppet men också respektfullt försiktig. Jag har ingen vilja eller behov av att trampa på någons tår. Ha dessutom i åtanke att mina upplevda minnen är begränsad till mig och ska inte blandas samman med övriga lagets bild av den 27–28 juni 2020. Så håll i hatten. Here we go! /Magnus


Den planerade rundan

Vi ger oss av – Varv 1


Vi tar dom första stegen ut från min tomt som under dom närmaste 24 timmarna kommer användas som en base camp eller supportzon, kalla det vad ni vill. Där kommer vi hämta energi. Där har vi möjlighet att tvätta av oss och gå på toaletten. Att få en andhämtning några gånger.

Det första jag tänker på när vi påbörjar vandringen är den påtagliga värmen. Himlen är molnfri och solen står redan över hustaken fast det är tidig förmiddag. Redan efter ett hundratals meter känner jag hur det rinner en svettdroppe längs ryggraden. Det kittlar och jag stryker baksidan av handen över ryggen. Det här kommer bli varmt men humöret är på topp och jag känner en så oerhörd stolthet över att vår vandring ändå blir av. Det var långt ifrån självklart med situationen med covid-19. Jag känner mig stolt över mig själv, mina fantastiska lagkamrater och min fina familj som är med och stöttar som support efter vägen. Det här ska bli kul och jobbigt😁

Jag kommer på att vi kanske borde filma att vi ger oss iväg. Så jag drar fram kameran och filmar. Det blir flamsigt och tramsigt och lite fnissigt.


Här går starten för

WalkwithME 2020


Tre musketörer blir fyra…


Vi går den korta biten genom bostadsområdet Brunnsgärdet där jag bor. Vi småpratar och är ivriga att äntligen vara iväg. Efter Brunnsgärdet leder jag vår trio till motionsspåret där jag gör de flesta av mina träningspass. När jag springer och går, hamnar jag oftast där i Sanatoriespåret. Nu ringer Björn Ohlsson och berättar att han är framme i Örebro. Vart ska han åka för att möta upp? Nu sätts min avsaknad av lokalsinne och förmåga att beskriva vägar på prov. Smått förvirrat och med vissa svårigheter att förstå varandras dialekter Närkingska/skånska där Bistagatan blev Irstagatan lyckas vi ändå tillslut enas om vart han ska åka😅 Tur det finns GPS. Vi går genom skogen där vi ändå får en viss svalka. Efter halva spåret viker vi av och går jämns med motorvägen tills vi kommer ut på industriområdet som ligger utmed Bistagatan. Här ska Björn möta upp. Vi ringer varandra. Han har parkerat utanför Kåkå och där möter vi upp honom. När han kommer mot oss så hinner jag bli lite orolig. För hur är han klädd? Är han ombytt? Tofflor? Har han ingen vattenflaska?


Björn Ohlsson ansluter till laget

Nu visade det sig när han kom närmare att jag inte behövde oroa mig. Björn hade vattenflaskan i bakfickan och bar sandaler av bästa märket för långpromenader ifrån MBT . Där fick vi genast ett samtalsämne som förbrödrade lite direkt då jag bar mina MBT Cushioning Zee Vi hamnade snabbt i ett längre samtal om utrustning och rätt vad det var hade vi passerat den väg där vi skulle svänga och jag fick bromsa sällskapet och erkänna mitt misstag. Väl på rätt bana igen fortsatte vi vidare vår promenad. Vi var nu en kvartett där Björn med rutin och stor erfarenhet från långa promenader snabbt blev en i gänget.


”Skulle jag välja igen skulle jag kunna välja tjejer bara baserat på att dom två jag har bredvid mig visar sånt mod, sån ödmjukhet och sådant engagemang!”


Björn frågade mig nu varför jag bara hade yngre tjejer i laget. Jag tog frågan som seriös även om jag tror den var lite skämtsamt ställd. Jag svarade nog något i stil med att vi är två killar och tre tjejer och att det är slumpen att det är fler tjejer. Jag är ju en grubblare som funderar på saker och jag har funderat på detta i efterhand. Jag annonserade förra hösten efter lagkamrater som var intresserade av att gå i lag och samla in pengar till välgörande ändamål. Det första jag gjorde var att kolla med David som jag känner genom jobbet. Han blev en del av det tänkta fotrallylaget fast jag tror han mest gjorde det för att vara snäll mot mig💖. David är enormt målmedveten med sin löpning och har helt fokus på den. Jag respekterar det samtidigt som jag som Lagkapten för WalkwithME självklart måste och lägger allt fokus på dom som vill vara med när vi gör aktiviteter som lag.

Under dom veckor som det fanns platser kvar att söka till laget var det bara tjejer/kvinnor som visade intresse. Inte en enda kille. Inte en enda som hörde av sig. Däremot så tvingades jag tacka nej till flera damer. Det var ångest. En helt ny situation för mig att tvingas säga nej tack och tänk om jag valde fel? Sånt får man aldrig veta och valen får man bära med sig som lagkapten. Men jag resonerar så att jag kunde i det här fallet inte välja fel eftersom jag inte visste något om utgången av mina val. Det viktiga var att välja någon. Och jag tycker att jag gjorde bra val baserat på vad jag hade att gå på innan och vad jag vet efter.

Om jag summerar året som snart gått så har Ida och Jenny aktivt vid flera tillfällen nu och tidigare deltagit som lag med mig vid flera aktiviteter. Lisa har deltagit i event på avstånd via nätet och David har valt att helt stå utanför alla event. Så jag vänder på frågeställningen. Varför skulle jag inte valt tjejer? Dom som varit intresserade av att delta. Dom som vågar visa sig och stå på barrikaden för dom ME-sjuka. Dom som läst mina inlägg och lärt sig på vägen. Dom som nu åkt till Örebro med tåget för att gå i 24 timmar i stekande värme med mig. Skulle jag välja igen skulle jag kunna välja tjejer bara baserat på att dom två jag har bredvid mig visar sånt mod, sån ödmjukhet och sådant engagemang!😍


Ida, Jenny, Björn och Magnus.

Lunchstopp – Obidoo! Jag vill ju va som duu!


Vi har nu gått i drygt 3 timmar när vi kommer fram till McDonalds Södermalmsplan där vi bestämt oss för att äta. När vi kommer in där är det lite kö så stoppet blir lite längre än vad vi hoppats på. Vi passar på att turas om att gå på toa samtidigt som vi köar för att spara tid. Vi vill ändå försöka hålla igång så mycket det går utan för långa stopp. Jag känner mig hungrig och beställer in en Big Mac&co. Här får jag mig en lektion. Jag spanar in vad Björn gör. Den rutinerade räven. Han är tunnare än mig och borde rimligtvis inte kräva lika mycket energi för att ”driva maskineriet” så att säga. Han har köpt den största hamburgermålet som går att få. Vi småpratar och han säger något i stil med att man bränner mer än man tror och att det är lika bra att fylla på rejält med energi. Jag tittar på min Big Mac och funderar på om det blir för lite. Jag bestämmer mig för att nöja mig ändå. Nästa lärdom är hur Björn behandlar hamburgaren. Lyfter på locket och saltar. Något jag aldrig annars skulle göra men nu härmar jag och gör som Björn. Extra salt i värmen. Smart. Tack för tipset bro!


Björn saltar rejält!
Är det Thomas Gjutarenäfve i bakgrunden!?😎

Sightseeing Örebro


Efter att vi har handlat mat rör vi oss norrut längs Drottninggatan genom centrala Örebro. Så centralt det kan bli. När vi når Storbron och får Örebro Slott på höger sida är det dags för nästa stopp och fotografering. Det är sightseeing Örebro som gäller nu. Faktum är att jag lade slingan avsiktligt så att vi passerar mycket av det bästa min stad har att erbjuda i sevärdheter. För att göra vandringen mer njutbar. För att vi skall synas där det samlas folk. Och Örebro är en fin stad och visar sig från sin bästa sida.

Och vi syns. Någon uppmärksammar att vi är där och att vi skiljer oss från mängden. Någon utbrister när dom passerar oss. ”Kolla! Ett fotrallylag!!” Vi sträcker lite extra på oss. Stolta som fasen. Jupp! Vi är ett fotrallylag och just här och nu är det inga som kan slå oss.

För första gången tittar jag riktigt till på min telefon sen vi startat. Då ser jag att det har börjat swishas pengar. En oro jag hade innan var att själva insamlingen skulle bli en ren flopp. Jag kände inte att vi hade nått ut så mycket innan som jag hoppats på. Vi hade gjort en efter förutsättningarna sjukt bra reklamfilm för vår insamling och vandring och fler än tvåtusen hade sett den men räckte det? Ingen visste. Men nu började pengarna ramla in via swish som jag senare fört över till vår facebookinsamling. Känslan var skön. En lättnad och befrielse. Nu kan vi fokusera på att göra vårt. Att gå. Så in i helvete långt och länge. Fortsättning följer…


Glatt gäng ultravandrare

4 Kommentarer

  1. Maria

    Heja er! Vilket fantastiskt gäng ni är ⭐️🙌🏼❤️

    Svara
  2. Åsa

    Så kul att läsa, ser fram emot fortsättningen🙂

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ oss på sociala medier

Läs fler intressanta inlägg…

WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

WALKWITHME 2020 – FÖRBEREDELSER

Vi är WalkwithME! Vi går för dom som inte kan...Dom ME sjuka... Torsdag den 25 juni, Lite svidig i halsen... "Det här känns ju inte bra... Tryck över bihålorna och snorig, lite svidig i halsen" Orden som står där på skärmen går inte att misstolka och jag tänker...

läs mer
Distanslöpning och Runstreak

Distanslöpning och Runstreak

En runstreak innebär att man springer en distans på minst 1,6 kilometer eller ca 20 minuter varje dag. Jag har nog under den här månaden sprungit i alla tänkbara väder och tider på dygnet.

läs mer
Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Hjälp oss att synliggöra dom ME-sjuka

Årets insamling till forskningen har startat. Vi kallar den #Walkwithme och var från början tänkt att vara en insamling i samband med årets fotrally där ett lag från oss skulle "gå för dom som inte kan". Men på grund av pandemin som pågår så är fotrallyt inställt men...

läs mer

Stötta forskningen tillsammans med MylongwalkforME

För forskning | Mot ME/CFS

Share This

Dela inlägget

Genom att dela inlägget når vi fler personer som kan bidra till forskningen